Sveaborg genom tiderna

Sjöfästningen har alltid varit boplats för ett litet samhälle. Antalet invånare har varierat under olika perioder i enlighet med storleken på garnisonen. I garnisonssamhället hade man ett livligt sällskaps- och kulturliv. Utvecklingen av turismtjänsterna började på 1960-talet, och snart började man även uppfatta den traditionella garnisonsön som ett resmål.

Under den svenska perioden led man av bostadsbrist

Arbetet med att bygga Sveaborgs fästning inleddes år 1748, och från och med detta år fanns det en enorm byggarbetsplats på fästningsön. I den nya fästningen led man av ständig bostadsbrist. I Augustin Ehrensvärds byggnadsplan ingick att bygga kurtiner – dessa byggnader var avsedda för både bostads- och nyttobruk. På Sveaborg byggdes även trähus. Under den svenska perioden var Sveaborg ett kulturcentrum, där officerarna idkade ett livligt sällskapsliv. Daniel Clarke, som gästade Sveaborg år 1800, beskrev entusiastiskt denna societet: ”Sveaborgs officerare bor synnerligen bekvämt och alla har tagit sina familjer med sig. Sällskapslivet i fästingen var livligt. På danser och bjudningar ser man fler än fyrtio kvinnor, och många av dem är verkliga skönheter."

Soldaterna bodde dock tämligen trångt och vardagens fästningsarbete var trist. Sveaborgs befolkningsmängd var som högst på 1700-talet. Byggnadsarbetena på fästningen pågick och fästningen beboddes av cirka 6 000 personer. Största delen av invånarna var soldater som arbetade med bygget av fästningen, och civilbefolkningens andel var liten. Livet i den iskalla fästningen var hårt framför allt under vintersäsongen. Vintern 1781 rapporterade den lokala majoren Abraham de Frese om hur två eller tre vargar hotade hans sällskapsbjörnar, och en stor del av katterna och hundarna i fästningen hamnade i vargarnas käftar.

Genom Augustin Ehrensvärds försorg verkade en särskild barnskola i fästningen. På 1760-talet grundades en skola för skeppsgossar på Sveaborg. I skolan studerade merparten av de finländska soldaternas barn.

Under den ryska perioden färdigställdes nya kaserner och en kyrka i fästningen

Under den ryska perioden var en rysk garnison verksam på Sveaborg. Garnisonen skyddade Helsingfors – Finlands nya huvudstad. I början av 1800-talet hade fästningen en större folkmängd än Helsingfors. Under den ryska perioden byggdes nya kaserner, ett sjukhus och en kyrka på Sveaborg. Den fasta befolkningen uppgick till mindre än tusen personer när den var som lägst, men utöver dessa fanns det också en nattbefolkning – dvs. fångar och soldater – på mer än 3 000 personer i fästningen. Under den ryska perioden fanns en ortodox och en luthersk församling på Sveaborg. Inom den ryska militären tjänstgjorde även polska katoliker, judiska soldater och några muslimer, så 1800-talets garnisonssamhälle var heterogent.

På 1800-talets Sveaborg fanns tiotals små träbyggnader och trädgårdar. I fästningen gjordes omfattande byggnadsarbeten när de stora kasernbyggnaderna färdigställdes på Stora Östersvartö. Den ortodoxa kyrkan blev färdig år 1854. Strandkasernen färdigställdes under åren 1868–70 och blev en ny, ståtlig huvudingång till fästningen.

Den ryska tidningsmannen Faddei Bulgarin besökte fästningen år 1840. Den mäktiga fästningen, stenmassorna, trädgårdarna och de små husen gjorde stort intryck på honom. ”Jag tittade på Sveaborg enbart ur ett poetiskt perspektiv. För att man helt ska förstå konstruktionen av Sveaborgs fästning räcker det inte med att endast ta en titt på själva befästningarna. Fästningen måste undersökas och man skulle bli tvungen att bo där länge, men till det känner jag inte den minsta dragning”, skriver Bulgarin. Han beundrade byggnadsarbetena och vattenbassängerna i fästningen. Besöket hos ingenjörskapten Nybäck väckte förtjusning hos honom. ”Ärevördiga N.I. Nybäcks bostad ligger på en alldeles underbar plats! Det är ett litet trähus vid havsstranden. Under fönstren, några steg bort, finns ett litet grönsaksland på en klippa, mot vilken vågorna slår. Vid en storm når stänken säkert ända fram till husets fönster. Från fönstren öppnar sig en utsikt över havet och öarna som saknar motstycke.”

Efter att Finland hade blivit självständigt levde ett finländskt garnisonssamhälle i fästningen

Den ryska garnisonen lämnade Sveaborg när Finland hade blivit självständigt. På 1900-talet var befolkningen på Sveaborg som störst under åren 1918–1920, eftersom det då fanns ett läger för krigsfångar i fästningen. I Helsingfors rådde även stor brist på bostäder, vilket ledde till att människor på 1920-talet bodde på Sveaborg i de nödbostäder som hade inrättats på Gustavssvärd. Fästningen var militärt område, invånarna måste alltid vara försedda med ett passertillstånd som hade beviljats av kommendantens kansli. Bostädernas dåliga skick och de ovannämnda svårigheterna med att röra sig på området väckte missnöje hos invånarna.

Olika handelsfirmor, en skola och ett daghem var verksamma i fästningen redan på 1800-talet. Öns basservice uppkom efter att Finland hade blivit självständigt. En folkskola grundades på Sveaborg år 1921, och daghemmet inledde sin verksamhet 1924.

Efter krigsåren var byggnaderna i fästningen i dåligt skick, och försvarsförvaltningen hade som mål att avstå från de fastigheter som var i dålig kondition. Tidningen Akateeminen beskrev boendet på Sveaborg år 1964 på följande sätt: ”Hälften av bostäderna saknar alla bekvämligheter. Det finns ingen vattenledning, inga avlopp och ingen centralvärme. Avträdet kan ligga på 200 meters avstånd från bostaden, vedboden likaså på 200 meters avstånd åt andra hållet. På Sveaborg bor man innanför stenmurar som är ända från Ehrensvärds tid och som måste värmas upp dagligen också på sommaren på grund av fukten. Vattnet hämtas med häst och genom att man bär det.” (Akateeminen 29.4.1964, i fri översättning.) Trots dessa brister var det viktigt för invånarna att få bo i friden i fästningen och nära naturen.

Fartygsindustrin var en del av betalningen av krigsskadeståndet och arbetsplatserna ökade vid Valmets varv på Sveaborg. Lägenheter i bostadshusen på Västersvartö renoverades åt de anställda vid varvet. Civilbefolkningen var som störst år 1952, då Sveaborg hade 1 649 invånare.

Sedan dess har folkmängden minskat till mindre än tusen invånare. Antalet värnpliktiga på Sveaborg har varierat under olika tider. Numera är Sjökrigsskolan, där ungefär 250 soldater studerar varje år, verksam på ön.

Passtvånget avlägsnades år 1948, varefter man under några år uppbar en inträdesavgift av dem som anlände till ön. Turisternas intresse för fästningen väcktes, och efter att den nya Sveaborgsfärjan hade börjat trafikera år 1952 började fästningen utvecklas som resmål.