Fästningssystem

Man började bygga befästningsanläggningarna på Sveaborg år 1748 och tillämpade då  europeiska bastionssystemet. Sveaborg byggdes till en oregelbunden fästning där värnen fick olika storlekar och format. Befästningarna byggdes enligt planen så att man följde de lokala förhållandena, vilket oftast innebar att berg sprängdes för värnen.

I den slutliga planen indelades fästningen i en huvudfästning och yttre fästningar runt denna. Huvudfästningen bestod av Stora Östersvartö och Vargön. De yttre fästningarna omfattade Gustavssvärd, Lilla Östersvartö, Västersvartö, Långören och Skanslandet.

Då Sveaborg övertogs av Ryssland var bastionssystemet redan föråldrat. Efter Krimkrigets utbrott (1853–1856) började ryssarna anlägga artilleribatterier bland annat i Skanslandet, Kungsholmen och Sandhamn. I Helsingfors byggdes också en ny försvarslinje. Under Krimkriget expanderade Sveaborgs fästning betydligt, men under trycket av de allierades bombardemang visade sig stridsförmågan vara svag.

Befästningsanläggningarna förstärktes i slutet av 1800-talet genom att de täcktes med sand. Även i övrigt renoverades fästningen aktivt före sekelskiftet. Efter sekelskiftet mattades dock arbetena av och även beväpningen blev märkbart eftersatt övriga stormakters kontinuerligt förnyade utrustning.

Under första världskriget förflyttades Sveaborgs försvar ett par kilometer längre ut eftersom en ny försvarslinje höll på att byggas bland annat på Gråhara, Torra Mjölö och Mjölö. Dessutom befästes fastlandssidan. I slutet av kriget fanns runt Helsingfors en landfront bestående av tre försvarslinjer. Den ryska revolutionen avbröt fästningsarbetena på Sveaborg och på våren 1918 övergick fästningen till det självständiga Finland.