Den svenska tiden

Sverige förlorade sin ställning som stormakt samt de mest betydelsefulla östliga fästningarna under första hälften av 1700-talet. Landets ledning ansåg det nödvändigt att förstärka försvaret av Finland. År 1747 togs i riksdagen beslutet att bygga en centralfästning med flottbas i Helsingfors och en gränsfästning i Degerby framför Lovisa.

Följande år i Helsingfors och på de närliggande Vargskärsholmarna, där dagens Sveaborg byggdes, började fästningsarbetena. Inom ett par år inskränktes fästningsplanen och resurserna koncentrerades på sjöfästningen. År 1750 fick den namnet Sveaborg som på finska kom att heta Viapori. Man började också snart bygga en torrdocka i fästningen för att tillverka krigsfartyg för skärgårdsflottan.

Det aktiva skedet av fästningsarbetena på Sveaborg upphörde efter drygt fyra decennier efter att det börjat. Fästningen blev aldrig helt färdig trots att arbetena enligt de första planerna skulle vara avslutade på fyra år. Under dessa fyrtio år avstannade arbetena två gånger. Pommerska kriget (1756–1763) avbröt byggandet av fästningen. Senare stoppades fästningsarbetet av den politiska kursändringen förorsakad av mösspartiets maktövertagande mot slutet av 1760-talet.

Kriget sträckte sig inte till Sveaborg under 1700-talet. Sjöfästningen fungerade visserligen förtjänstfullt som flottbas i Gustav III:s krig (1788–1790) men verkliga strider utkämpades inte i området.

År 1808 belägrades Sveaborg av ryssarna under finska kriget. Efter en kort strid beslutade sig fästningens kommendant C. O. Cronstedt att kapitulera. Sjöfästningen besattes av ryssarna och en ny era började på Sveaborg.